I morse, vid 7:33, försvann ännu en sanning som jag aldrig kommer att kunna delge er. Sorry. Igår kväll däremot fann jag mig själv bland sanningar. Eller saker som påverkade mig. Min son är hos mormor en timme norrut, min fru spelar teater, så jag och mina döttrar tittade på Mexiko-Frankrike. Tillslut var lilltjejen lika trött som frankrike, så kvar satt stortjejen och jag då telefonen ringde.
En kompis organiserade en fest, den inhyrda trubaduren hade pajat en sträng och hade inga extra med sig (!), så min kompis undrade om jag möjligtvis hade en D-sträng hemma. Jag bläddrade igenom fickorna i ett av gitarrfodralen och se där -en D-sträng.
Strängen levererades till en svettig audi eller liknande. Klockan var nu frammåt 22 och plötsligt fick jag ett infall att se över gitarrerna, kanske byta strängar så de är fräscha inför kommande spelningar. Då ringer telefonen igen.
Det är min chef som talar om att en av våra kollegor, efter en tids sjukdom, har gått bort. Jag får reda på att det blir en minnesstund kommande dag, då vi kollegor kan träffas och prata...lägger på. Tänker på min kollegas barn. Jag lägger inte undan telefonen, utan slår numret till svärmor och ber att få prata med min son. Vi småpratar om vad han gjort under dagen. Till slut får jag tillfälle att säga det jag egentligen vill ha sagt "jag älskar dig", han svarar lite tyst detsamma. Vi lägger på och jag säger detsamma till mina döttrar. Lägger bort gitarrerna. När en gitarrs familj av strängar mister sin klang, så bytar man bara ut någon. Det kan inte vi människor göra. Är någon av oss borta får vi försöka spela ändå. Det gäller att behandla varandra väl. Livet är inte enstaka toner, vi är en samling enstaka toner som bildar hela ackord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar